Hej och välkommen till min blogg!

Nu har jag startat denna blogg där jag tänker skriva ner lite tankar och reflektioner som dyker upp efter hand. Hoppas på detta sätt kunna förmedla något som förhoppningsvis kan intressera dig och väcka dina tankar som du sedan kan ge tillbaka här. Och att vi på så sätt kan skapa en givande dialog.

Som du nog vet är jag ju rikskändis på gott och ont. Har tvingats ut i det av omständigheter som du säkert läst mycket om. Och det finns många uppfattningar på nätet och på andra håll. Jag lever ju med Hans Scheike som en av hans två kvinnor. Agneta Ogebratt är den andra. I slutet på 80-talet och början på 90-talet var vi inblandade i en rättsprocess som tog oerhörda proportioner. Tidningarna skrev spaltmeter och det var en jobbig tid för säkert alla inblandade.  I alla fall var det så för oss.

Sedan har åren gått och det hela har tonat ner. Numer lever vi ett lugnt liv tillsammans bara vi tre. Vi är ju inte så unga längre. Och det har varit väldigt skönt att slippa bli igenkänd, att kunna leva mera anonymt och att bygga upp sitt liv med nya vänner, intressen och aktiviteter.

Med Magnus Utviks bok Tuktad till frihet slås allt sönder igen. Med gammalt material från rättsprocessen för han till bevis att vi idag är en farlig totalitär sekt, en av Sveriges farligaste, och att vi har en ideologi som handlar om att ”misshandla och kränka minderåriga flickor”. Det är en allvarlig och helt ogrundad anklagelse. Sedan rättsprocessen för 25 år sedan och avtjänade straff har vi inte så mycket som tänkt på ”unga minderåriga flickor”, än mindre haft kontakt med några och någon ideologi där barn är inblandade finns verkligen inte.  Vi har ett intresse för smisk mellan vuxna, det är allt, och det är ett intresse ingen ska behöva blir förklenad eller kritiserad för.  

  

Magnus Utviks bok innehåller inget nytt och man kan fråga sig det meningsfulla i att med sensationslystna övertoner åter hänga ut alla hemska detaljer från det nu 25 år gamla rättsfallet, som det redan skrivits så mycket om genom åren. Utvik säger sig vara språkrör för brottsoffren, men endast ett av dem har ställt upp för intervju i hans bok. Också för brottsoffren kan det kanske vara smärtsamt att denna gamla historia rivs upp igen. Utviks spektakulära och ensidiga belysning torde inte heller gynna dem.

I boken framställs vi kvinnor på flera ställen som hjärntvättade, inneslutna i en bubbla, isolerade från samhället och att tiden har stått still hos oss i 30 år. Alla som känner oss vet hur fel det är. Vi har var och en på sitt sätt ett utåtriktat och aktivt liv, såväl vad gäller vänner som intressen och aktiviteter av olika slag. Och vi lever alla tre i hög grad i samklang med vårt samhälle och vad som är i tiden.

Om Utvik vågat ställa upp i den TV-debatt mellan honom och mig, som han var inbjuden till, kring frågan: När har man sonat sitt brott? Så hade tittarna själv kunnat avgöra vem jag är. Det tycks snarare vara Utvik själv som inte kan diskutera med oliktänkande, hellre än jag.

Frågan är hur mycket man får förvränga? Hur långt sträcker sig yttrandefriheten? Hur mycket får man ljuga om en människa? Och sist men inte minst, är vi i samhället betjänta av att få information som inte stämmer? Tappar vi inte helt förtroendet då för allt skrivet? Och hur bra är det, för ett samhälle?

Titta in på min hemsida Tuktad till frihet. 
Där finns alla de 100 anmärkningar vi hittade på boken, där kan du se hur Norstedts hanterat saken, några brev skrivna till medverkande i boken, och en del om hur Utvik uppträtt i media kring boken. 

Titta runt och reflektera!