söndag 13 april 2014

Hej och välkommen till min blogg!

Nu har jag startat denna blogg där jag tänker skriva ner lite tankar och reflektioner som dyker upp efter hand. Hoppas på detta sätt kunna förmedla något som förhoppningsvis kan intressera dig och väcka dina tankar som du sedan kan ge tillbaka här. Och att vi på så sätt kan skapa en givande dialog.

Som du nog vet är jag ju rikskändis på gott och ont. Har tvingats ut i det av omständigheter som du säkert läst mycket om. Och det finns många uppfattningar på nätet och på andra håll. Jag lever ju med Hans Scheike som en av hans två kvinnor. Agneta Ogebratt är den andra. I slutet på 80-talet och början på 90-talet var vi inblandade i en rättsprocess som tog oerhörda proportioner. Tidningarna skrev spaltmeter och det var en jobbig tid för säkert alla inblandade.  I alla fall var det så för oss.

Sedan har åren gått och det hela har tonat ner. Numer lever vi ett lugnt liv tillsammans bara vi tre. Vi är ju inte så unga längre. Och det har varit väldigt skönt att slippa bli igenkänd, att kunna leva mera anonymt och att bygga upp sitt liv med nya vänner, intressen och aktiviteter.

Med Magnus Utviks bok Tuktad till frihet slås allt sönder igen. Med gammalt material från rättsprocessen för han till bevis att vi idag är en farlig totalitär sekt, en av Sveriges farligaste, och att vi har en ideologi som handlar om att ”misshandla och kränka minderåriga flickor”. Det är en allvarlig och helt ogrundad anklagelse. Sedan rättsprocessen för 25 år sedan och avtjänade straff har vi inte så mycket som tänkt på ”unga minderåriga flickor”, än mindre haft kontakt med några och någon ideologi där barn är inblandade finns verkligen inte.  Vi har ett intresse för smisk mellan vuxna, det är allt, och det är ett intresse ingen ska behöva blir förklenad eller kritiserad för.  
  
Magnus Utviks bok innehåller inget nytt och man kan fråga sig det meningsfulla i att med sensationslystna övertoner åter hänga ut alla hemska detaljer från det nu 25 år gamla rättsfallet, som det redan skrivits så mycket om genom åren. Utvik säger sig vara språkrör för brottsoffren, men endast ett av dem har ställt upp för intervju i hans bok. Också för brottsoffren kan det kanske vara smärtsamt att denna gamla historia rivs upp igen. Utviks spektakulära och ensidiga belysning torde inte heller gynna dem.

I boken framställs vi kvinnor på flera ställen som hjärntvättade, inneslutna i en bubbla, isolerade från samhället och att tiden har stått still hos oss i 30 år. Alla som känner oss vet hur fel det är. Vi har var och en på sitt sätt ett utåtriktat och aktivt liv, såväl vad gäller vänner som intressen och aktiviteter av olika slag. Och vi lever alla tre i hög grad i samklang med vårt samhälle och vad som är i tiden.

Om Utvik vågat ställa upp i den TV-debatt mellan honom och mig, som han var inbjuden till, kring frågan: När har man sonat sitt brott? Så hade tittarna själv kunnat avgöra vem jag är. Det tycks snarare vara Utvik själv som inte kan diskutera med oliktänkande, hellre än jag.

Frågan är hur mycket man får förvränga? Hur långt sträcker sig yttrandefriheten? Hur mycket får man ljuga om en människa? Och sist men inte minst, är vi i samhället betjänta av att få information som inte stämmer? Tappar vi inte helt förtroendet då för allt skrivet? Och hur bra är det, för ett samhälle?

Titta in på min hemsida Tuktad till frihet. 
Där finns alla de 100 anmärkningar vi hittade på boken, där kan du se hur Norstedts hanterat saken, några brev skrivna till medverkande i boken, och en del om hur Utvik uppträtt i media kring boken. 

Titta runt och reflektera! 


6 kommentarer:

  1. Tyvärr är det så i Sverige att har man gjort någonting som samhället uppfattar som fel så är man stämplad för resten av livet, man får aldrig en andra chans att visa att man kan ändra sig. Vi är snabba att stämpla människor i vårt land men att sedan tvätta bort denna stämpel visar sig i praktiken omöjlig. Kämpa på Brita ! Du är inte ensammen.

    Claes.

    SvaraRadera
  2. Tack för uppmuntrande och värmande ord.
    Jodå, jag kämpar på och hoppas ändå att det kommer något gott ur detta.
    Ha det fint du med. /Brita

    SvaraRadera
  3. Jag minns mycket väl drevet som ni var utsatta för i slutet på 80-talet trots att jag då endast var 12 år gammal. Jag har fascinerats av smisk sedan jag var mycket liten (minns bl.a. hur fascinerad jag var då mormor berättade om den stränga disciplin som rådde då hon gick i skolan trots att jag då endast var ca 3 år gammal) så jag följde såklart allt som skrevs med största intresse. Det ska tilläggas att vid den tidpunkten så var det inte lätt att få tillgång till information kring ämnet och att läsa om att det fanns andra där ute i stugorna som också delade mitt intresse gjorde att livet kändes betydligt lättare då jag inte kände mig lika ensam. Det negativa var såklart att höra och läsa alla negativa reaktioner vilket bl.a. gjorde att jag då inte vågade berätta om mitt intresse för personer i min omgivning. För min egen del så tyckte jag ändå att de positiva bitarna övervägde de negativa och jag är övertygad om att jag inte var den enda som stödde er under denna tid trots att jag inte vågade prata öppet om det. Ni har betytt otroligt mycket för mig och min utveckling. Ett stort tack till er och stå på er även denna gång då drevet går.

    /Harald

    SvaraRadera
  4. Tack för ditt fina inlägg. Det känns bra att du genom oss kunnat utveckla dit och själv och ditt intresse. Även om det har varit jobbigt ibland med alla påhopp, så är det värt det, om några andra får hjälp och stöd genom det.
    Lycka till framöver och ha det fint. /Brita

    SvaraRadera
  5. Brita Sylvan, nu har jag lyssnat på din radiointervju med Lotta Brommé, läst Utviks bok och tittat runt på din blogg. För mig får människor ha vilka läggningar, religioner, övertygelser och sexuella perversioner som helst - så länge de inte inbegriper utnyttjande av barn, djur eller andra individer som står i beroende av andras godtycke.

    Du säger i intervjun att du inte vill tala om det gamlas om varit och att du sonat ditt brott. Samtidigt ställer du dig tvekande till att det är ett brott du har begått. I andra forum påstår du att det som de här barnen har sagt inte är sant. Du omnämner dem själv som brottsoffer. Dessutom har Utvik förvrängt och förstärkt allt till oigenkännlighet.

    Men om det inte är sant, det som barnen har sagt, tycks mig ditt fokus besynnerligt. Borde du inte vara i färd med att driva process mot det osäkra rättssystemet istället? Och om inget brott har begåtts, hur kan du då själv benämna barnen som brottsoffer? Det är ju i så fall fruktansvärt hur fyra personer kan fällas i åtskilliga instanser för något som är lögn.

    Ditt uttalande, att barnen ifråga "borde kunna gå vidare, precis som ni har gjort" får mig att kippa efter andan. Inte nog med att du befäster att du inte besitter någon som helst förståelse för de barn ni förgrep er på. Ditt uttalande vittnar om en sällsynt stor brist på självinsikt, inte ovanlig hos personer med psykopatiska eller narcissistiska drag. Att du överhuvudtaget kan jämföra dessa barns perspektiv med ditt eget är horribelt. De var offer, du var förövare. Inbillar du dig verkligen att det lämnar samma sorts spår i en människa? Eller ser du kanske dig själv som offer för er egen ledare?

    Jag är övertygad om att de flesta människor, mig inberäknad, struntar fullständigt i om ni håller på att piska varandra till salighet ute på vischan. Om ni bjuder in likasinnade, spelar in filmer, piskar på och "blommar ut" som människor, eller just det, det är bara kvinnor som kan piskas, blommar ut som kvinnor.

    Men den nonchalans du visar prov på, gentemot de brottsoffer som du varit delaktig i att förgripa dig på, det är just den som människor inte står ut med. Du anser att om du sitter några månader i fängelse efter övergrepp på barn, så har du sonat ditt brott och ska bemötas med samma respekt som andra. Samtidigt får barnen tampas med sina upplevelser i resten av sina liv och de spår de sätter i deras personligheter.

    Jag tror inte att du och dina medsystrar var hjärntvättade, viljelösa marionetter styrda av Scheike. Allt du säger och det du protesterar mot pekar på att du är en simpel pedofil. De brukar sällan kunna sätta sig in i sina offers utsatthet...

    Maria, Malmö

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Milda Matilda
      Tack för ditt inlägg. Det är ju bra att du engagerar dig.
      Men jag undrar kanske lite grann varför? Och vad du egentligen vill?

      Som du själv märker har vi inte riktigt samma uppfattning och det behöver vi ju inte ha heller. Mångfald är värdefullt på alla möjliga sätt. Här drar jag mitt strå till stacken.

      Din ståndpunkt kommer från information du skaffat dig i second hand, så att säga. Du har läst i tidningar, läst i en bok, hört någon berätta i radio. Medan det jag talar om kommer från mina egna upplevelser och vad jag själv varit med om.
      Du uttalar dig om min person, utan att ens ha pratat med mig.

      En annan skillnad är att jag har framträtt med mitt eget namn under hela den rättsprocess jag varit med om och under alla år därefter. Det jag sagt har jag således stått för utåt. Medan du är anonym. När jag pratar med dig är det alltså med en slags skuggvarelse utan egentlig kontur och jag vet inte vem du är. Du kan slänga ur dig vad som helst, utan att behöva stå till svars för det. Och jag hamnar i ett slags gyttjeträsk. Medan Du däremot, har ett namn, ett ansikte, en levande person, att vända dig till.

      Också på en annan central punkt skiljer vi oss åt. Du tycker det är fel, rentav ett hån, att gå vidare med sina liv, att lämna det bakom sig som hänt för 25-30 år sedan. Medan jag tror att man måste det, oavsett vad man varit med om. Livet ger alltid en möjlighet - att det finns ett ljus att fånga kan människor vittna om som drabbats av stora svårigheter men ändå hittat nya värden i livet som givit det en ny mening.

      Självklart finns det massor med andra skillnader i våra resp personligheter och sätt att se på livet och leva fram det. Men bara ovan nämnda gör det så pass svårt att kommunicera på ett vettigt sätt, att jag avstår från att ens försöka. Du får ha din uppfattning ifred och jag hoppas du är och fortsätter att vara tillfreds med den. Så går jag vidare på mitt sätt. Var och en blir salig på sin fason, brukar man säga och tur är väl det.

      Jag önskar dig alltså lycka till.
      Brita

      Radera